Metaforer hör till mina favoriter. Man förstår utan att egentligen riktigt förstått. Men stämmer bilderna med den komplicerade verkligheten så är det väl helt okay?

Nu handlar det om gaspedalen och bromspedalen, och med bilder av pedalerna kan vi förstå hur vi ska bekämpa olika former av cancer. 

Egentligen handlar det om T-celler, en form av vita blodkroppar, som ger sig på virus och bakterier men som av någon anledning inte gör sitt jobb mot cancerceller. Länge har de forskare som specialiserat sig på immunförsvaret tänkt sig att ökad aktivering av T-cellerna vore den bästa lösningen. Idén om immunförsvaret som nyckeln till lyckad cancerbehandling har funnits i över hundra år, men misslyckandena har varit många. Andra terapier, som cytostatika och strålning har tagit överhanden eftersom de visat prov på ökad överlevnad i den kliniska praktiken.

Men de senaste rönen (sedan 2011 och framåt) visar nu att T-cellerna, märkligt nog, har en tendens att trycka på bromspedalen, när de stöter på cancerceller. De gör det för att skona kroppen mot autoimmuna sjukdomar. Nu vet man mer hur de gör det och hittar man ett läkemedel som ”bromsar bromsen”, då går det att intensifiera de vita blodkropparnas destruktion av cancern. Det verkar enkelt, eller hur? Att kroppen själv tar hand om jobbet, och vi i framtiden kan ersätta eller komplettera ”skära-förgifta-bränna”-metoderna, som slår kraftigt mot även friska delar av den cellulära världen. Helst vill man också helt slippa att cancern inte kommer tillbaka. Att onkologen kan säga till patienten: Du är botad.

I boken Genombrottet får man en spännande bakgrundsbeskrivning till den här utvecklingen. Jag måste säga att det är sällan man läser en så medryckande historia om cancerforskning, som i denna bok av den amerikanske vetenskapsjournalisten Charles Graeber, förtjänstfullt översatt av Natur & Kultur och Öyvind Vågen. Vi får hela historien från 1900-talets början, missämjan mellan onkologer och immunologer, om forskaren som är borta en vecka från jobbet och kommer tillbaka till labbet och upptäcker att metoden haft effekt på mössen: deras cancer försvann!

Det är mycket tack vare metaforerna som läsaren leds in i den ganska snåriga värld av molekyler och celler som riskerar att löpa amok. Trots alla knepiga termer tappar man inte tråden och man bläddrar vidare som i en deckare. Det är populärvetenskap när den är som bäst. 

Syftet med boken är att förklara hur immunterapeutiska läkemedel nu kan sägas ge resultat. 2018 års Nobelpris i medicin handlade också om detta. Immunologerna James Allison och Tasuko Honjo fick dela på priset. I sitt anförande på Nobelfesten kunde Honjo säga att man lyckats hjälp 30 procent av sina melanom-patienter till ett fortsatt liv. Trettio procent, tänkte jag, vad bra! Men de andra då?

Frågor som dröjer sig kvar är: Är detta genombrottet? Räcker det med att sätta fart på T-cellerna? Vilka biverkningar av de mediciner som nu börjar komma kan dyka upp? Gäller rönen för alla typer av cancer? Finns det fler pusselbitar som forskarna inte har grepp om, och som trots allt kommer att göra immunterapin otillräcklig, hur kan t.ex. forskning kring mutationerna bidra mer? ”Genombrottet” slutar vid ett vägskäl där man av naturliga skäl inte kan veta vart det bär. Den spännande storyn har ännu inte fått sin upplösning. Tyvärr.