Det är inte alla som gillar Zappas musik. Det är inte många som ens vet vem han var. Men för den som upptäckt och fascinerats av hans uppfinningsrika musikskapande finns nu en guidebok om mannen och livsverket.

”Frank Zappa Frequently Asked Questions” kom lagom till 50 årsjubiléet av den första skivan från Mothers of Invention, Freak Out, från 1966. MOI var Zappas första band. Det upplöstes faktiskt redan 1969. Men nio Lpn hade redan erövrat skivdiskarna (Absolutely Free, Hot Rats, Burnt Weeny Sandwich mfl), när Zappa dök upp i Stockholm flera gånger på 70-talet. Så jag och min polare var redan väl preparerade för att möta Zappa and the Mothers på Konserhuset, där han dök upp flera gånger.

Vi hade fastnat för den säregna musiken, en kombination av rock och jazz, vare like ingen lyckats komma i närheten av, som jag ser det än idag. Vi förundrades över hans snåriga texter som bar fram hans kluriga samhällskritik, ironi och galghumor.

Egentligen förstod jag inte mycket av textinnehållet, men av tonläget att döma raljerade han över ett splittrat USA, plågat av droger, rasfrågor och angrepp på det fria ordet. Det stämde in med tidsandan. Det var snarlikt med Dylan på den tiden.

Det är en i Kanada nu verksam musiker och mediamänniska, John Corcelli, som sammanställt fakta kring Zappas liv och verk. Det är stort musikarv som han ger konturerna av, hundratalet skivor och närmare tio musikfilmer.

Zappa såg sig inte själv som någon rockstjärna. Han kallade sig kompositör, hade klassiska mästare som Varése och Stravinsky som förebild, och lyfte fram elgitarren som solistinstrument. Han hade en ett eget namn för den moderna orkestern: ”electric chamber orchestra”.

I boken görs en intressant distinktion mellan hippies och freak, termer som jag hela tiden trott att det betyder i stort sett samma sak. Hippies var outsiders, drog- och sexliberala och levde i kulturella isolat.

John Corcelli menar att Zappa med sina texter medvetet vände bort från hippies och istället till en publik som kunde betecknas som just freaks. Det enda som förenade livsstilarna var det långa håret, skriver han.

Det här kan man verkligen grunna på: Går det att dela in folk så kategoriskt? Var det hans meningsmotståndare inom det amerikanska etablissemanget som buntade ihop Zappas fans som hippies ”hela bunten”, och bidrog det till varför vissa aldrig förstod ironin och kritiken i hans texter och apparence på scenen? Man kan verkligen undra.

I sin egen välutrustade ljudstudio utvecklade han grundkompositioner, som han presenterade för de musiker som bäst kunde förstå hur hans musik skulle spelas. Som bandets ledare lät han sig inte nedgöras av interna stridigheter, något som ofta drabbar band som turnerar mycket. Zappa drev sina olika bandkonstellationer som företag, där han anställde (och avskedade) musiker efter eget huvud. Han var med andra ord en tuff chef.

Zappa tog tidigt till sig ny teknik, vilket bidrog till framgången. Så snart det gick att köpa en synt, gjorde han det (för 200 tusen dollar !): en sk Syncklavier, som kunde lagra 24 MB musik. Cd-skivan och musikdatorer kom i slutet av 80-talet och gjorde det möjligt att disponera om inspelat material från olika spelningar på nya sätt.

Zappa ansåg att hans musikaliska stycken aldrig blev riktigt färdiga, ständigt kunde förbättras. Det kom till uttryck i arbetet med de sex dubbelcd, ”You can´t do it stage anymore”, som kom ut innan han dogl. Skivorna speglar väl hela hans produktion, och är en bra introduktion om man snabbt vill få helhetsgrepp om hans musik. Numera finns det mesta att få tag i via iTunes.

Zappa var kontroversiell, gick alltid sin egen väg utan att slicka någon i röven. Han retade makthavare, som misstrodde hans budskap. Många missförstod faktiskt hans låtar om droger, trodde han glorifierade, medan det i själva verket var en svidande kritik. Andra menade att han uttryckte sig föraktligt om kvinnor, men Zappa insisterade på att vissa kvinnliga beteenden förtjänar att raljeras med. Jag tycker John Corcelli låtar oss ana denna Zappas komplexitet. Zappa hatade att vara PK.