Statistiska data och riskberäkning är kunskaper som kan bidra till förståelsen av psykisk ohälsa. 

Det menar sociologen Roland Paulsen, som höll en zoom-föreläsning (9 dec 2020) för medlemmar i ”International Society for Psychological and Social Approaches to Psychosis” (ISPS), organisationen som håller ett kritiskt öga på den psykiatriska vården. Roland Paulsen var inbjuden med anledning av sin nya bok ”Tänk om : En studie i oro”. Här följer ett referat och några kommentarer.

Roland Paulsen tog avstamp i data från Folkhälso-myndighetens enkäter som beskriver den psykiska hälsan generellt i hela den svenska befolkningen. De visar att människor i varierande grad känner oro/ängslan och nervositet i sina liv.  Hos gruppen vuxna (16+) ligger den psykiska ohälsan på en relativt konstant nivå det senaste årtiondet, även om man skönja en viss ökning (sömnproblem). Däremot har ohälsan ökat markant bland unga och barn de senaste fem-tio åren, vilket inte minst uppmärksammats i media på senare tid.

”Det har hänt något under senare tid, något vi har stark evidens för. Det verkar som att framför allt den yngre befolkningen har större problem med psykiska besvär, vad gäller nedstämdhet, nervositet eller sömnsvårigheter”, sade Roland Paulsen. Könsskillnader återfinns i de olika formerna av besvär:

”Om man tittar på självskattad nedstämdhet är det hög procentuell ökning för pojkar - en trefaldig ökning - och samma ökning finns även hos flickor. Men det är en stor skillnad i hur mycket besvären förekommer. Gapet mellan flickor och pojkar är enormt."

Flickor är alltså mest drabbade, och det har naturligtvis krävt mer vårdinsatser, mera psykofarmaka och mer terapeutiska insatser. En sociolog som Roland Paulsen frågar sig hur försämringar av den psykiska ohälsan kan förklaras samhälleligt och historiskt:

”Den medicinska förståelsen/forskningen kring orsakerna till problemen utgår mycket från genetik och hjärna. Men genetik kan inte förklara den här typen av snabba förändringar. För att en genpol ska förändra sig i samhället behövs det vanligtvis tusentals år. Generna har antagligen inte hunnit att påverka det här. Hjärnan är säkert involverad när det kommer till problem med nervositet. När så många får den här typen problem är det intressanta vad som inträffar innan hjärnan utsätts för någon form av obalans. Vad är det som händer synkront hos många olika människor, som kan skapa den här typen av statistiska mönster?”

Enligt Roland Paulsen bör ett sociologiskt angreppssätt också ta hänsyn till geografiska skillnader, alltså hur den psykiska ohälsan visar sig över världen. Han presenterade för deltagarna på webbinariet en stor mängd data från en WHO-undersökning (World Mental Health Survey 2017) som utförts globalt, i all världens länder. Man har intervjuat ett stort antal personer öga mot öga och sökt inordna deras problem i gängse psykiatriska diagnoser (DSM), alltifrån depression till psykos. Resultaten är alltså uppdelade på diagnoser, men beskriver också om de intervjuade hör hemma i låginkomstländer, övre medelinkomstländer eller höginkomstländer. 

Resultatet blir samstämmigt för i stort alla diagnoserna, och är förvånande.  Det visar sig att överallt på jorden är den psykiska ohälsan störst i den rika världen, och lägst i den fattiga, i stort sett gällande alla diagnoser. I fallet psykos, som intresserar deltagarna från ISPS särskilt, rör det sig om dubbelt så många drabbade av psykos i den rika världen jämfört med den fattiga världen:

”Det här är häpnadsväckande. Jag har verkligen letat efter analys av de här resultaten. Om vi ser på somatisk hälsa är det precis tvärtom, det är alltid högt hälsotal i höginkomstländer och lägst i låginkomstländer. Det där brukade användas t.ex. av Hans Rosling som ett tecken på att civilisationen går i rätt riktning. Här är det svårare med sådan poäng. Det är samtidigt svårt att säga att högre inkomster, ökad BNP, orsakar sånt här lidande. Det är korrelationer vi har att göra med. Jag skulle ju gissa att det inte är mer pengar i plånboken som gör att den här typen problem och lidande uppstår.”

Roland Paulsen menar att dessa statistiska data kan ifrågasätta etablerade förklaringsmodeller:

”Psykoser brukar betraktas som något som nästan helt och hållet. bestäms av ärftlighet. Men om frekvensen av psykoser i höginkomstländer är dubbelt så hög som i låginkomstländer blir det väldigt svårt att förklara det utifrån att det finns variation i ärftlighet mellan befolkningsgrupper”, och Roland Paulsen anser att vi nu saknar säkert svar: ”Vi vet inte helt enkelt hur kausaliteten ser ut. Det är verkligen ett av medicinens och samhällsvetenskapens stora mysterier.”

Den 38-årige sociologen, numera verksam vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet. hyser tilltro till att rätt sammanställd statistik kan ge oss nya insikter om den värld vi lever i. 

Framför allt riskbedömningar fångar hans intresse, deras stora inflytande på just oro och ängslan. Vi lever i en tid när vi kan göra betydligt fler antaganden om risker än vad folk gjorde i förindustriella samhällen. Vi kan bedöma ekonomiska risker och vi kan till och med kalkylera om att en viss dejtad person kan vara början till ett varaktigt förhållande eller ej. Eller vi kan plötsligt befinna oss i ett läge då vi måste överväga om kärleken till barnen, deras behov av julklappar, kan vägas mot risken att bli Covid19-smittad i köpcentret.

”Vårt förhållande till risk har förändrats radikalt. Bara hur vi talar om risk bygger på en vetenskaplig förståelse om orsak och verkan, och den förståelsen är ganska ny, alltså man ser på världen mekanistiskt, allting bygger på orsak och verkan, olika kausala kedjor som kan manipuleras av ett aktivt objekt. Då kommer också en stark idé om kontroll, att det faktiskt är möjligt att kontrollera den här världen. Och med riskberäkningar kan man statistiskt till och med åtminstone inbilla sig, att de och de riskerna är de mest centrala, och de och de åtgärderna är mest rimliga.” 

Riskbedömningar genomsyrar det mesta i våra samhälle, till och med i politiken har det fått en allt dominerande betydelse. Olika partier levereras olika riskbedömningar till väljarna. När det gäller klimatpolitiska åtgärder kan högersidan oroas av att de påverkar BNP och konkurrensen negativt. Medan vänstersidan poängterar att farliga saker riskerar att ske, översvämningar, extremväder osv, om inte åtgärder vidtas. Politik blir ett spel om risker, menar Roland Paulsen.

Det finns en stark koppling mellan att vi hela tiden gör riskbedömningar och att vi känner oro. Den ökar när vi ständigt ska göra dessa kalkyler, menade föreläsaren:

”En ”positiv” sida med Corona-pandemin är att det blivit mer tydligt. Vi har en hel vetenskap, epidemiologin, som handlar om hur vi ska förhålla sig till den här typen av kriser. Och vi har mycket data och experter för att hantera den här typen kriser. Ändå verkar det som att det är väldigt svårt för experterna att komma till konsensus. Det är svårt att ens att utröna vilken funktion ett munskydd har. I ett land säger de en sak och i ett annat land en annan sak och det får stora konsekvenser för hur invånare ska bete sig. Inte ens när det här ramverket, den här vetenskapen finns, verkar det vara enkelt att finnas på plats en exakt riskberäkning.”

Pandemin har fått fart på risktänkandet, menar han. Min egen reflektion när jag hör honom är, att riskkalkyler borde vägas upp av konstruktiva aktiviteter. Att till exempel klimatångest kan bindas upp av åtgärder, som att bygga solceller på taket, eller att odla klimatanpassat. 

Mina tankar går också till den beundransvärda klimataktivisten Greta Thunberg, som for i segelbåt till FN för att läxa upp de vuxna. Hon sprider sin oro över världen, men vad blir egentligen konsekvenserna, när vår ängslan kring klimatet sprids? Är klimatoro i själva verket kontraproduktivt?

Till webbinariets deltagare, vårdgivare av olika slag, ville Roland Paulsen framföra funderingar kring hur risk och benägenhet till oro och ängslan kan samverka i den kliniska verkligheten.  Hur vi talar om detta kan till och med fungera som en självuppfyllande profetia:

”Hur vi talar om hur vi mår, har också en effekt på hur vi mår. Särskilt tydligt är det när det gäller oro, t.ex. det verkar inte vara alltför ovanligt att psykiatriker säger så här: Du har depression och du kommer alltid ha en grundton av depression i ditt liv, den kan avmattas den kommer antagligen att finnas kvar men den kan medicineras, hela sitt liv kanske. 

Att få en sådan diagnos är något som i sig har en depressiv effekt. När det kommer till oro är den typen av mekanism särskilt tydlig. Om man har svårt sova kan idén om att jag utvecklar ett sömnproblem göra det ännu svårare att sova. Det är ännu tydligare i t.ex. tvångssyndrom där den drabbades ständiga försök att bli av med oron är något som gör att det hela fortsätter spinna.”

Kanske är det så som Roland Paulsen hävdar att det moderna industrisamhället och det alltmer fulländade informations-samhället resulterar i att vi människor betraktar det mesta i livet som en fråga om riskbedömning. Vi tror oss kunna bemästra riskerna men kan få betala i form av oro och ängslan.

Ur ett kliniskt perspektiv är sociologens analys viktig eftersom den utgår ifrån att det finns ett reflekterande psyke, som reagerar på oro, gör kalkyler och finner på motstrategier. Det talar i varje fall emot en deterministisk syn på människan, som enbart styrd av genetik och biologi.

Referenslista:

Paulsen, Roland: Tänk om : En studie i oro (Bonniers 2020)

Folkhälsomyndigheten, ”Skolbarns hälsovanor i Sverige 2017/2018”, 2018.

Kate M Scott m.fl., Mental disorders around the world: Facts and figures from the WHO world mental health surveys, Cambridge: Cambridge University Press, 2018